Urea
| Urea | |
  | |
| Systematiskt namn | Aminometanamid (organiskt) Karbonyldiamid (oorganiskt) |
|---|---|
| Övriga namn | Karbamid |
| Kemisk formel | CO(NH2)2 |
| Molmassa | 60,07 g/mol |
| Utseende | Vitt pulver |
| CAS-nummer | 57-13-6 |
| SMILES | NC(=O)N |
| Egenskaper | |
| Densitet | 1,32 g/cm³ |
| Löslighet (vatten) | 1080 g/l (20 °C) |
| Smältpunkt | 132,7 °C |
| Faror | |
| Huvudfara | Inga |
| NFPA 704 |
1 2 0 |
| SI-enheter & STP används om ej annat angivits | |
Urea (från grekiska οὖρον, ouron, urin), urinämne eller karbamid är en kvävehaltig kemisk förening, med den kemiska formeln CO(NH2)2.
Förekomst[redigera | redigera wikitext]
Urea finns naturligt i urinen hos alla däggdjur. När kroppen bryter ner aminosyror, omvandlas dess kväve till det giftiga ämnet ammoniak vilket i sin tur omvandlas till urea i ureacykeln. Aminosyrorna härstammar från nedbrutna proteiner.
Förutom hos djur förekommer urea även i cellsaft hos högre stående växter och i vissa svampar.[1]
Framställning[redigera | redigera wikitext]
Urea var det första organiska ämne som man lyckades framställa syntetiskt (från ammonium- och cyanatjoner). Detta gjordes 1828 av den tyske kemisten Friedrich Wöhler som därmed slog hål på teorin om att organiska (kolhaltiga) föreningar krävde en särskild "livskraft" för att kunna bildas.
Tekniskt framställs urea i speciella reaktorer genom upphettning (180–200 °C) av koldioxid och ammoniak under högt tryck (13–20 MPa).[1]
Användning[redigera | redigera wikitext]
 | Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2023-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
I jordbruket används urea som gödselmedel, inom industrin i vissa plaster (karbamidformaldehyd), och i livsmedelsindustrin som tillsats i glass och tuggummi (E-nummer E 927 b). När urea används av kosmetikaindustrin, till exempel i hudkrämer, kallar man den för karbamid. Urea används också inom biokemin som denatureringsmedel. Urea används främst för avisning av landningsbanor på flygplatser, tidigare även för avisning av flygplan. Ett annat användningsområde är i avgasreningen på dieselmotorer för att sänka utsläppen av kväveoxider. Urea är ett ämne som har eutrofierande effekt på både mark och vatten vilket orsakar stora miljöproblem.
Se även[redigera | redigera wikitext]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Bra Böckers lexikon. 1980.