Umberto Giordano

Umberto Giordano.

Umberto Menotti Maria Giordano, född 27 augusti 1867, död 12 november 1948, var en italiensk operatonsättare i veristisk stil.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Han föddes i Foggia i Apulien i södra Italien och studerade musik för Paolo Serrao på musikkonservatoriet i Neapel.[1] Hans första opera Marina skrevs till en musiktävling 1888, som hade anordnats av musikförlaget Casa Sonzogno, om bästa enaktsoperan. Idag mest ihågkommen då den markerade starten för italiensk verism. Vinnaren blev Mascagnis Cavalleria rusticana. Giordano, tävlingens yngste deltagare, kom på sjätte plats av 73 delatagare med sin Marina, ett verk som ådrog sig tillräcklig uppmärksamhet från Sonzogno för att få uppdrag att iscensätta en opera baserad på den för säsongen 1891–92.[2]

Resultatet blev Mala vita, en oförskönad opera om en arbetare som svär att omvända en prostituerad om han botas från sin tuberkulos. Verket orsakde något av en skandal då den franfördes på Teatro Argentina i Rom i februari 1892. Den spelades med framgång i Wien, Prag och Berlin, och omarbetades till Il Voto några år senare i ett försök att blåsa nytt liv i verket.[3]

Giordano försökte sig på ett mer romantiskt ämne för sin nästa opera Regina Diaz med libretto av Giovanni Targioni-Tozzetti och Guido Menasci (1894), men verket blev ett fiasko och lades ner efter endast två föreställningar.[4]

Efter det flyttade Giordano till Milano och återvände till verismen med sitt mest kända verk Andrea Chénier (1896), byggd på den franske poeten André Chéniers liv.[5] I Fedora (1898), efter Victorien Sardous pjäs, framträdde den unge Enrico Caruso.[6] Den blev en stor succé och framförs alltjämt. Hans senare verk är mindre kända, men uppförs emellanåt och vad gäller La cena delle beffe (efter pjäsen med samma namn av Sem Benelli) omnämns den av musikforskare och kritiker med respekt.[7] Giordano dog i Milano vid 81 års ålder[8] och ligger begraven på kyrkogården i Milano.

Den största teatern samt musikkonservatoriet i Foggia har döpts efter Umberto Giordano. Ett torg i Foggia är också uppkallat efter honom och består av flera statyer med teman från hans mest kända verk.[9]

Giordano var anhängare av "enhetspartituret" och lät bland annat utge Ludwig van Beethovens symfonier på detta sätt.[10] Han har också komponerat, förutom operor, ett stort antal sångstycken, motetter och symfonier.

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

  • När Mala Vita framfördes 1892 blev Giordano inbjuden att spela några stycken på piano på Circolo Dauno i Foggia. Men halvvägs genom föreställningen tittade han upp från noterna och såg att folk satt vid borden och spelade kort istället för att lyssna på honom. Denna episod ledde till en lång paus mellan Giordano och hans hemstad, som han försonades med först 1928.
  • Under invigningskonserten till Expo 2015 sjöng Andrea Bocelli flera arior från Fedora och Andrea Chénier.
  • Säsongen 2017-2018 på Teatro alla Scala i Milano startades med Andrea Chénier dirigerad av Riccardo Chailly.
  • 2018 publicerades inspelningsprojektet Giordano 2.0 - L'opera per pianoforte di Umberto Giordano, tolkat av pianisten Daniela Giordano. Albumet är en monografi över kompositörens sällsynta pianoproduktion.

Operor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Amintore Galli (1892). Il Teatro illustrato e la musica popolare: Ritratti di maestri ed artisti celebri, vedute e bozzetti di scene, disegni di teatri monumentali, costumi teatrali, ornamentazioni, ecc., ecc.. "12". E. Sonzogno. sid. 66 
  2. ^ Joe Staines (2010). Joe Staines. red. The Rough Guide to Classical Music. Penguin. sid. 208. ISBN 9781405383219 
  3. ^ Burton D. Fisher (2005). Andrea Chenier (Giordano) Mini Guide. Opera Mini Guide Series. Opera Journeys Publishing. sid. 21. ISBN 9781930841550 
  4. ^ Alfred Bates, James Penny Boyd, red (1909). Drama and Opera: The opera. Drama and Opera: Their History, Literature and Influence on Civilization, Athenian Society (London, England). "23-24". Athenian Society. sid. 295 
  5. ^ Matthew Boyden, Nick Kimberley (2002). Joe Staines. red. The Rough Guide to Opera (illustrated). Rough Guides. sid. 379. ISBN 9781858287492 
  6. ^ Pierre Van Rensselaer Key, Bruno Zirato (1922). Enrico Caruso: A Biography. Little, Brown. sid. 99. https://archive.org/details/enricocarusobiog00keypuoft 
  7. ^ Anthony (Tony) Amato (2011). The Smallest Grand Opera in the World. Universe. sid. 156. ISBN 9781450299176 
  8. ^ Alan Riding, Leslie Dunton-Downer (2006). Eyewitness Companions: Opera. Penguin. sid. 162. ISBN 9780756643904 
  9. ^ Dana Facaros, Michael Pauls (2007). Bay of Naples & Southern Italy (illustrated). New Holland Publishers. sid. 240. ISBN 9781860113499 
  10. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1932