Strandflate
Strandflate (norska: strandflate[1]) är en landform typisk för det norska kustlandskapet och består av flacka eller lätt kuperade erosionsytor som lutar ned mot havet och fortsätter under havsnivån.[2] I Norge ger strandflaten plats för bosättningar och jordbruk och är därmed viktiga kulturlandskap. Strandflatens grunda och skyddade vattnen utgör värdefulla fiskeområden som är viktiga för de traditionella fiskesamhällens ekonomi.[1] Utanför Norge finns det strandflate i andra områden på höga breddgrader som Antarktis, Alaska, Norra Kanada, norra Ryssland, Grönland, Svalbard, Skottland och Bohuslän i Sverige.
Vanligen gränsar strandflaten inlands med en skarp brytning i sluttningen som leder till bergsterräng eller högplatåer. Mot öppet hav slutar strandflaten vid undervattenssluttningar.[3][2]
Beggreppet strandflate infördes 1894 av norska geologen Hans Reusch.[4][5]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Bryhni, Inge. ”strandflate”. i Helle, Knut (på norska). Store norske leksikon. Oslo: Kunnskapsforlaget. https://snl.no/strandflate.
- ^ [a b] Corner, Geoffrey (2004). ”Scandes Mountains”. i Seppälä, Matti. The Physical Geography of Fennoscandia. Oxford University Press. Sid. 240–254. ISBN 0-19-924590-8.
- ^ Schwartz, Maurice L., red (2005). ”Strandflat”. Encyclopedia of Coastal Science. Encyclopedia of Earth Sciences Series. ss. 914–915. ISBN 978-1-4020-3880-8.
- ^ Lidmar-Bergström, K.; Olsson, S.; Roaldset, E. (1999). ”Relief features and palaeoweathering remnants in formerly glaciated Scandinavian basement areas”. i Thiry, Médard. Palaeoweathering, Palaeosurfaces and Related Continental Deposits. Special publication of the International Association of Sedimentologists. "27". Blackwell Science Ltd. Sid. 275–301. ISBN 0-632 -05311-9.
- ^ Olesen, Odleiv; Kierulf, Halfdan Pascal; Brönner, Marco; Dalsegg, Einar; Fredin, Ola; Solbakk, Terje (2013). ”Deep weathering, neotectonics and strandflat formation in Nordland, northern Norway”. Norwegian Journal of Geology 93: sid. 189–213.