Stina Bergman (författare)

Stina Bergman
FöddElsa Kristina Bergman
29 april 1888
Adolf Fredriks församling Stockholm, Sverige
Död3 juli 1976 (88 år)
S:t Görans församling Stockholm, Sverige
YrkeManusförfattare
NationalitetSverige Svensk
SpråkSvenska
Verksam1908—1947
DebutverkSwedenhielms (1925)
Noterbara verkEn kvinnas ansikte (1938)

Dollar (1938)
Gubben Kommer (1938)

Gläd dig i din ungdom (1939)
MakeHjalmar Bergman (1908—1931) (hans död)
SläktingarAugust Lindberg (far)
Augusta Lindberg (mor)
Sida på WikisourceFörfattare:Stina Bergman

Elsa Kristina (Stina) Bergman, vars ursprungliga efternamn var Lindberg, född 29 april 1888 i Adolf Fredriks församling Stockholm, död 3 juli 1976 i Sankt Görans församling Stockholm, var en svensk aktiv manusförfattare och dramatiker.

År 1908 gifte hon sig med den svenska författaren Hjalmar Bergman. Paret var gifta i 23 år fram till Hjalmars död år 1931.[1]

Stina Bergman levde större delen av sitt liv i sin make Hjalmars skugga. Hon stod vid hans sida som sekreterare, konstnärliga förvaltare och första kritiker. Men hon själv arbetade också till viss del med skönlitterära skrifter för barn men var även med och hjälpte till sin make med manusarbeten. Men det som utmärker Stinas stora karriär var hennes förståelse och passion för dramatik och film som främst kom att bli erkänt efter Hjalmars död. År 1940 blev hon chef över Svensk Filmindustris manusavdelning där hon gjorde stora avtryck i svensk filmhistoria.[2]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Stina Bergman föddes in i en kulturfamilj där teatern hade stor betydelse. Hennes far var regissören, teaterdirektören och skådespelaren August Lindberg och modern var skådespelerskan Augusta Lindberg som bland annat var verksam på Dramaten i Stockholm. August Lindberg var mycket framgångsrik inom sitt yrke och hans Shakespeare-tolkningar var det som främst utmärkte honom. Stina växte även upp tillsammans med sin syster Greta Lindberg och bror Per Lindberg. Per Lindberg var också verksam och framgångsrik inom teatervärlden. Han jobbade vid sidan om sin far på 1920- och 1930-talet. Med tiden lyckades han bli en uppmärksammad regissör med flera satta pjäser, där bland Hjalmar Bergmans. Systern Greta var under en tid gift med Tor Bonnier som arbetade som förlagsredaktör på Bonnierförlagen. Stina Bergman var alltså svägerska till Tor. Deras relation framgår i den personliga ton som förekommer i brevväxlingen mellan Bonnier och paret Bergman.[3]

Äktenskap[redigera | redigera wikitext]

Stina Bergman träffade Hjalmar Bergman år 1903 ute på Dalarö där familjen Lindberg hade landställe. Stina var då femton år gammal och Hjalmar tjugo. Augusta och August Lindberg hade under en tid arbetat som mentorer åt Hjalmar och de kände honom väl och Hjalmar umgicks ofta tillsammans med familjen Lindberg.[4] I brev kallar Hjalmar sina mentorer "Tante" och "Farbror", detta kan visa på den nära relation han hade till August och Augusta.[3] Stina och Hjalmar blev förälskade i varandra och började brevväxla. Breven Hjalmar skrev till Stina innehöll önskemål om att hon skulle underkasta sig och lyda honom. För Stina var det en spänning och magi i det hela vilket intresserade henne. År 1908 gifte sig Stina Bergman med Hjalmar och bytte då efternamn till Bergman. Hjalmars karriär växte medan Stina Bergmans hamnade allt mer i skuggan.[2]

Resor[redigera | redigera wikitext]

Paret Bergman reste en hel del runt i Europa, främst Italien. De hade nästan aldrig en permanent bostad. De levde som turister och tillbringade större delen av tiden på hotellrum. Ibland kunde de låna någon villa av Tor Bonnier, men annars var de nästan alltid ute på resande fot. Genom att läsa korrespondenser från Stina och Hjalmar så var resorna sällan särskilt bra. De bråkade en hel del och verkade aldrig riktigt nöjda med tillvaron. Allt i livet utgick ifrån att Hjalmar skulle vara nöjd och kunna skriva.[5]

Under tiden i Hollywood 1923 skriver Stina Bergmans reseskildringar i Bonniers Veckotidning. Foto ur Bonnierförlagens arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Amerika 1923–1924[redigera | redigera wikitext]

1923 bestämde sig paret Bergman att förverkliga sina drömmar om en Hollywoodkarriär liksom många andra svenskar under denna tid, exempelvis Greta Garbo och deras vän, filmregissören Victor Sjöström. Planen var att skriva filmmanus till de stora filmbolagen och genom det göra stor karriär. Deras första möte var någonting de hade sett fram emot då Victor Sjöström hade övertygat paret om en ljus framtid i Amerika. Men så blev det inte. Både Stina och Hjalmar avskydde New York och ångrade att de över huvud taget stigit i land. Deras första möte i New York tillsammans med den amerikanska filmbranschen gick inte den heller som planerat, de kände sig förolämpade av amerikanernas bemötande och valde därför att istället bege sig till Kalifornien. I brev skickade från paret till Sverige var Stina nöjdare med sin tillvaro i Kalifornien medan maken fortfarande inte trivdes. I ett brev skickat från Stina till sin moster skrev hon bland annat:

” "För resten kan jag inte begripa varför han skall vantrivas, här är alldeles bedårande på allt sätt och vis." „
– Stina Bergman, Bonnierförlagens arkiv/Centrum för Näringslivshistoria

Missnöjet grundade sig i att det var svårare än förväntat att göra karriär i Amerika. Det behövde finnas en lockad publik vilket det inte fanns. Inget av de tre filmsynopsis som paret Bergman presenterade gick hem. Fastän det fanns ett stort missnöje fick Stina ändå ut något av resan. Det var i Amerika som Stina fångade upp den Amerikanska dramaturgin som hon senare fick stor användning av i sin roll på SF-studios samt i andra manusarbeten.[4] Hon skrev även flera reseskildringar som publicerades i Bonniers veckotidningar under 1923. Det publiceras bland annat i nr 9 "Månen på Broadway", nr 15 "Filmstäder" och i nr 23 "Urpremiärer i Hollywood". I korrespondensen mellan Tor Bonnier och Stina är det märkbart att hon också läste igenom och "godkände" manuskript innan de eventuellt skulle publiceras av Bonnier. Men maken Hjalmar uppskattade inte att Stina hade en hel del saker för sig, och han inte. I ett brev skickat till Tor Bonnier skrev han: [3]

” "Har ännu ej skrivit något för B.V.T (däremot har visst Stina gjort det - men jag läser ogärna konkurrenter)." „
– Stina Bergman, Bonnierförlagens arkiv/Centrum för Näringslivshistoria

Karriär och yrkesliv[redigera | redigera wikitext]

Tidigt intresse[redigera | redigera wikitext]

Stina Bergmans intresse för författarskap började tidigare än vad många känner till. Förutom att hon föddes in i en kulturfamilj som framförallt intresserade sig för teater så var hon mycket verksam i makens arbeten. Genom att bland annat studera korrespondenser så är det tydligt märkbart att Stina är en stor faktor till sin makes framgångar. Redan samma år som paret gifte sig (1908) tog Stina över arbetet med manuset till pjäsen Savonarola. Hon renskrev, gjorde nödvändiga strykningar samt föreslog ändringar. Först blev Savonarola refuserad av förlaget Ljus som Hjalmar tillhörde, men då såg istället Stina och systern Greta till att förlaget Bonniers antog boken. Savonarola är bara ett exempel på ett cirka 40-tal manusarbeten som Stina var med och skrev under 1910-talet, alla i Hjalmars namn. Det stora antalet låg till stor del i att de behövde öka sina inkomster. Förutom att hon arbetade med manusbearbetning såg hon även till så att flera verk publicerades och blev uppmärksammade. [6] 1913 köpte Stina sitt första häfte från AB Svenska Biografteatern (Svenska Bio), som lärde ut hur man skrev filmmanus i avsikt att fler personer skulle intressera sig för att skriva och skicka in sina filmmanus. [7]

1927 debuterade Stina med sitt första litterära verk, sagosamligen "Stygga barn och snälla" som publiceras på Bonniers förlag. [3]

Omslaget till "Stygga barn och snälla". Foto ur Bonnierförlagens arkiv hos centrum för Näringslivshistoria.

Genombrott[redigera | redigera wikitext]

När Stina Bergman och maken Hjalmar Bergman flyttade till Amerika 1923 hade arbetet med komedin Swedenhielms precis blivit klart. Succépjäsen hade färdigställts av Hjalmar Bergman och hade premiär på Dramatiska teatern i Stockholm 1925. Det var genom denna pjäs som Stina gjorde sin första regidebut. Hon ansvarade för uppsättningarna i Amsterdam och Mainz när pjäsen var på turné i Europa. Det var efter Hjalmars bortgång 1931 som Stinas karriär som manusförfattare, översättare och dramatiker började växa allt mer. Efter att Swedenhielms skrevs om till filmmanus av Gösta Stevens och Ragnar Hyltén-Cavallius kom Stina att bli verksam. Filmmanuset ansågs inte vara tillräckligt bra och underkändes. Stina skrev då om manuset tillsammans med sin medförfattare Gustaf Molander. Hennes långa erfarenhet av Swedenhielms och sin makes sätt att skriva gjorde att verket blev en stor succé. 1935 hade filmen premiär och vid det laget var Stina änka.[6]

I en recension av Svenska Dagbladet skrev EWO bland annat:

” Men filmen Swedenhielms har svensk filmproduktion för första gången på många år icke blott internationell standard, utan till och med hög internationell standard." "Om detta är Stina Bergmans förtjänst, så är hon i dubbel mening värd att hedersomnämnas på denna plats, ty också hennes manuskript som helhet är berömvärt, det följer makens intentioner precis så som filmen fordrar det „
– EWO, Svenska Dagbladet, Svensk Filmdatabas

Samarbeten[redigera | redigera wikitext]

Samarbetet med filmlegenden Gustaf Molander var hennes första stora samarbete och de skrev tillsammans flera filmmanus. 1938 hade filmen "Dollar" premiär. Filmen var även det ett samarbete mellan Molander och Stina, som båda skrev manuset till filmen. Även denna film var baserad på ett pjäs skapad av Hjalmar Bergman. Det var Svensk Filmindustri som ansvarade för produktionen av filmen. Samma år som premiären av Dollar så hade även "En kvinnas ansikte" premiär, vilket var en svensk omarbetning av Francis de Croissets pjäs "Il était une fois", som Stina Bergman gjorde om tillsammans med Gösta Stevens och tidigare manusassistenten till Swedenhielms, Ragnhild Prim.[7] "En kvinnas ansikte" blev en av Stinas allra största framgångar. På filmfestivalen i Venedig 1938 så fick filmen medalj för "konstnärlig fulländning"[8] och nådde därefter stor internationell framgång. Manusets rättigheter såldes till Hollywood och 1941 så spelades den amerikanska A Woman's face in. 17 år efter resan till Amerika så hade Stina äntligen skrivit för Hollywood.[3] Runt denna tid så tog även Stina kontakt med brodern Per Lindberg och uppmuntrade honom att komma tillbaka till filmbranschen efter hans 15 års långa frånvaro. Tillsammans med sin bror skrev Stina Bergman tre stycken filmmanus som baserades på litterära verk, "Gubben kommer" (1938) efter Gösta Gustaf-Janson, "Gläd dig i din ungdom" (1939) efter Vilhelm Moberg, samt en ljudfilmversion av "Hans nåds testamente" (1940), en roman efter maken Hjalmar. Romanen filmatiserades av Victor Sjöström 1919. Alla filmer producerades av Svensk Filmindustri. Karin Swanström var mellan 1933 och 1941 produktionschef på SF och som Stina hade känt sedan 1920-talet. 1940 så erbjöd Swanström en chefsroll för Stina Bergman på SFs manuskriptavdelning i samband med världskrigets konsekvenser på filmindustrin. Stina accepterade erbjudandet och samma år så började hennes karriär som chef på den nyinrättade manusavdelningen.[1]

Svensk Filmindustri[redigera | redigera wikitext]

Stina Bergmans kreativa manus var något revolutionerande då hennes arbeten baserades på litterära verk, vilket var mycket passande för tidsperioden. Svensk film hade tidigare riktat in sig på mer lättsamma komedier, men när andra världskriget bröt ut så blev det svårt att få tag på utländsk film och efterfrågan på svensk film blev istället stor. Den känslomässiga atmosfären i Europa förändrades och i takt med det så började filmbranschen i Sverige gå igenom förändringar. Det skapades utrymme för mörkare teman som stämde överens med stämningen i världen och produktionen av 1930-talets komedier var inte längre det enda centrala temat. Teman som revolution och uppror mot auktoritet blev istället intresseväckande teman som innefattade olyckliga slut, onda karaktärer, olyckliga par och psykopati. Stina Bergmans verk baserades på god litteratur, hon hörde därför till undantaget för de lätta komedierna på 30-talet.[7] Den dramaturgin som Stina hade hämtat med sig ifrån Amerika hade hon stor användning för där handlingarna hela tiden byggdes mot ett klimax. Hon var nyfiken och öppen för att lära sig och hitta nya förmågor, även om det var hon själv som fungerade som mentor åt andra manusförfattare hon arbetade med. Hon räknas vara den första anställda lektören och dramaturgen som SF haft. Hennes uppgift var att läsa manuskript och litteratur till filmatisering som blivit inskickade, men samtidigt så agerade hon också som rådgivare i framställningen av film.[1] Stina Bergman var väl medveten om vad som krävdes för att skriva ett strukturerat och bra manus. Strukturen hon hade i sina arbeten påminde om det amerikanska som hon lärde sig skriva i Hollywood. 1942 så gav Stina Bergman ut handboken "Några ord om hur man skriver film", som behandlar just ämnet manusskrivande där hon bland annat betonar vikten av att använda rätt tempo.[3] Såhär skriver hon om det:

"Historien måste från början vara så rik, så fylld av liv, och det måste ske så mycket för att filmen skall bli fullödig, att varje millimeter behövs för en väsentlighet. Vad är då väsentliga? Jo, det är resultatet och klimaxen i varje skede. Publiken har inte tålamod att se ett skeende växa fram långsamt," - Stina Bergman, Några ord om hur man skriver film (1942)

1942 blev Carl Anders Dymling chef för Svensk filmindustri. I samband med detta så fick Karin Swanström tillsammans med tidigare SF-chefen Olof Andersson gå. Men Stina blev kvar då Dymling hade en stor respekt för hennes litterära förmågor. Tillsammans besökte de bland annat Studentteatern för att finna nya talanger och upptäckte då Ingemar Bergmans regi av Strindbergs "Kaspers fet-tisdag". I "Laterna Magica" så skrev den unge Ingemar Bergman om mötet med Stina Bergman och att han därefter fick en anställning, detta tack vare Stina.[1]

Stina arbetar som chef på SF fram till 1947 då hon gick i pension, 59 år gammal.[3]

Stina Bergmans död[redigera | redigera wikitext]

Stina Bergmans sista år i livet var ansträngande med parkinson och ledsmärtor. Men trots detta fortsatte hon att korrespondera med omvärlden om sin avlidne man och hans liv. Hon framträdde i radio och tv, bearbetade sin makes gamla litteratur och var själv också verksam som medregissör. År 1962 regisserade Stina Bergman pjäsen "Patrasket" , som maken Hjalmar skrivit 1928. Hennes sista medverkan var i "Chefen fru Ingeborg" på Stockholms stadsteater.[5] Den 3 juli 1976, 45 år efter sin makes bortgång, dog Stina Bergman och begravdes vid sidan av sin make på Norra kyrkogården i Örebro.[2]

Böcker[redigera | redigera wikitext]

  • Bergman, Stina (1927). Stygga barn och snälla. Stockholm: Bonnier. Libris 8218543
  • Bergman, Stina (1928). Skogen i Nordland. Stockholm: Bonnier. Libris 1317451
  • Bergman, Stina (1932). Det underbara paraplyet. Stockholm: Bonnier. Libris 1351313
  • Bergman, Stina (1934). Unga kvinnor: en pjäs för små och stora barn i tio tablåer. Stockholm: Bonnier. Libris 1366790
  • Bergman, Stina (1942). Några ord om hur man skriver film. Stockholm: Bonnier Libris 1388918

Manusarbeten[redigera | redigera wikitext]

Nedan följer de manusarbeten som Stina Bergman haft en inverkan i. Hennes namn finns med på sex stycken filmade manus, varav ett är ofilmat, och en är en synopsis. Hälften är skrivna av Hjalmar Bergman. Alla utom en är skrivna av Stina tillsammans med en medförfattare. De sista tre manusen där Stina hade en inverkan regisserades av brodern Per Lindberg. Fastän Stina haft en stor betydelse för svensk filmhistoria och hade en stor karriär, så kommer hon dessvärre alltid att bli ihågkommen som sin makes skugga.[7]

Enligt Svensk filmdatabas:[1]

Egna manus[redigera | redigera wikitext]

  • 1940 - Hans nåds testamente

Insatser i manus[redigera | redigera wikitext]

  • 1939 - Gubben kommer
  • 1939 - Gläd dig i din ungdom
  • 1938 - Dollar
  • 1938 - En kvinnas ansikte
  • 1935 - Swedenhielms
  • 1910 - Savonarola

Ej inspelat manus[redigera | redigera wikitext]

  • 1939 - En enda natt

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] ”Stina Bergman - SFdb”. https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=person&itemid=60048. Läst 28 november 2022. 
  2. ^ [a b c] ”skbl.se - Elsa Kristina (Stina) Bergman”. skbl.se. http://skbl.se/sv/artikel/ElsaKristinaStinaBergman. Läst 10 januari 2023. 
  3. ^ [a b c d e f g] Stendahl, Jenny (4 februari 2020). ”Filmchefen Stina Bergman”. Företagskällan. https://www.foretagskallan.se/foretagskallan-nyheter/lektionsmaterial/filmchefen-stina-bergman/. Läst 27 december 2022. 
  4. ^ [a b] ”UR Samtiden - Berättelser ur svensk näringslivshistoria: Filmchefen Stina Bergman | UR Play”. urplay.se. https://urplay.se/program/222807-ur-samtiden-berattelser-ur-svensk-naringslivshistoria-filmchefen-stina-bergman. Läst 16 januari 2023. 
  5. ^ [a b] Hirschfeldt, Ingar Beckman (5 april 2022). ”Stina den Stora”. Hjalmar Bergman Samfundet. https://hjalmarbergmansamfundet.se/stina-den-stora/. Läst 8 februari 2023. 
  6. ^ [a b] Stendahl, Jenny (3 mars 2020). ”Filmchef, redaktör och "skrivmaskins­fröken"” (på amerikansk engelska). Bizstories. https://www.bizstories.se/naringslivet/filmchef-redaktor-och-skrivmaskinsfroken/. Läst 10 februari 2023. 
  7. ^ [a b c d] Jannike (28 maj 2016). ”Stina Bergman – i skuggan av Hjalmar”. nordicwomeninfilm. https://www.nordicwomeninfilm.com/stina-bergman-i-skuggan-av-hjalmar/. Läst 19 februari 2023. 
  8. ^ ”En kvinnas ansikte”. Svensk Filmdatabas. 9 april 2015. https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=3863#subjects. Läst 19 Februari 2023. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Stina_Bergman_(författare)&oldid=54429743”