Robert I av Skottland
| Robert I | |
|---|---|
 | |
| Målning av Robert I från 1600-talet | |
| Regeringstid | 25 mars 1306–7 juni 1329 |
| Kröning | 27 mars 1306 i Scone |
| Företrädare | Vakant, dessförinnan John Balliol |
| Efterträdare | David II |
| Gemål | Isabella av Mar Elizabeth de Burgh |
| Ätt | Huset Bruce |
| Far | Robert Bruce |
| Mor | Marjorie av Carrick |
| Född | 11 juli 1274 Turnberry Castle i Ayrshire |
| Död | 7 juni 1329 Cardross i Dunbartonshire |
| Begravd | Dunfermline Abbey |
 | |
Robert I av Skottland eller Robert (the) Bruce, född 11 juli 1274, död 7 juni 1329, var först earl av Carrick, Scotland och sedermera kung av Skottland (1306). Han var sonson till Robert Bruce av Annandale och morfar till Robert II av Skottland.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Robert grep makten efter att ha mördat sin främste rival om tronen, John Comyn, vid altaret i kyrkan i Dumfries, varefter han fördrev de engelska tjänstemännen i Skottland och lät kröna sig 1306 i Scone. Till en början förmådde han emellertid inte hålla stånd mot engelsmännen, utan måste fly till Hebriderna. Han återvände snart och tillfogade fienden stor skada, men måste likväl upprepade gånger fly till Carrickbergen. Så småningom fick han krigslyckan med sig, och 1310 tvingade han Edvard II sluta stillestånd med skottarna. Då Robert gjorde ett härjningståg i norra England, återkom Edvard med 30 000 man till Skottland, men de blev besegrade vid Bannockburn, 1314, trots att Robert inte hade mer än 9 000 man. Genom denna seger tryggades både Skottlands självständighet och Roberts makt.
År 1315 antogs, av skotska parlamentet, en tronföljdslag för riket, enligt vilken kronan efter utslocknandet av Roberts manliga arvingar skulle tillfalla hans dotter Marjorie, och hennes avkomlingar. Hon gifte sig kort därpå med Walter Stewart, den sjätte ärftlige rikshovmästaren av Skottland, och deras son, Robert II, blev den förste kungen av Skottland av huset Stewart.
1322 återvände Edvard II åter med en stor här till Skottland, men blev än en gång tvungen att dra sig tillbaka med oförrättat ärende. 1323 ingick Robert ett stillestånd med engelsmännen som varade i tretton år, men 1327 flammade striderna upp på nytt. Slutligen blev, 1328, en fred sluten, genom vilken Skottlands självständighet erkändes.
Robert lyckades aldrig grunda en fast regeringsmakt. Han dog av spetälska och begravdes i Dunfermline Abbey.
Familj[redigera | redigera wikitext]
Gift med Isabella av Mar, dotter till Donald Mormaer, 6:e earl av Mar, med vilken han fick dottern Marjorie Bruce. Senare gift med Elizabeth de Burgh (död 1327; dotter till Richard de Burgh, 3:e earl av Ulster), med vilken han fick sonen David II, som efterträdde honom.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Bruce, 2. Robert i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)
| ||||||||||||||||||||||||||||||||