Oscar Björnstjerna

Oscar Björnstjerna
Oscar Björnstjerna, 1881.
Född	Oscar Magnus Fredrik Björnstjerna 6 mars 1819[1][2] Stockholms stad[1][2], Sverige
Död	2 september 1905[1][2] ​eller ​1905[3] Hedvig Eleonora församling[2]
Begravd	Norra begravningsplatsen[4][5][6] kartor
Medborgare i	Sverige
Sysselsättning	Politiker[2], diplomat[1], militär[1][2]
Befattning
Ledamot av Sveriges ståndsriksdag (1844–1866)[2] Envoyé (1865–1873) Sveriges utrikesstatsminister Regeringen Adlercreutz och Regeringen Carleson (1872–1876)[2] Förstakammarledamot, Stockholms kommuns valkrets (1874–1901)[2] Sveriges utrikesminister Regeringen De Geer d.ä. III (1876–1880)[2]
Politiskt parti
Första kammarens minoritetsparti[2]
Föräldrar	Magnus Björnstjerna[2]
Släktingar	Carl Björnstjerna (syskon)[1] Roger Björnstjerna (syskon)
Utmärkelser
Kommendör med stora korset av Nordstjärneorden (1871) Kungliga Serafimerorden (1874) Meschidie-orden Ryska vita örnens orden Sankt Annas orden, första klass Sankt Stanislausorden, andra klassen med kejsarkrona Storkors av Hederslegionen Storkorset av Rumänska Stjärnans orden Storkorset av Leopoldsorden Storkorsriddare av Sankt Mauritius och Sankt Lazarusorden Storkors av Sankt Olavs orden Storkors av Obefläckade avlelsens orden Storkorset av Röda örns orden Storkors av Dannebrogorden Kommendör av Ekkronans orden
Redigera Wikidata

Oscar Magnus Fredrik Björnstjerna (i riksdagen kallad Björnstjerna i Stockholm), född 6 mars 1819 i Stockholm, död där 2 september 1905, var en svensk diplomat och politiker.^[7] Han var utrikesstatsminister 1872–1880 samt ledamot av första kammaren för Stockholms stads valkrets 9 april 1874–1901.^[7]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Oscar Björnstjerna var son till greve Magnus Fredrik Ferdinand Björnstjerna och friherrinnan Elisabeth född i friherrliga ätten von Stedingk. Fadern upphöjdes från adelsman till greve enligt 1809 års regeringsform, och eftersom Oscar inte var faderns äldste son fick han inte använda titeln greve.^[8]

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Oscar Björnstjerna gjorde karriär inom militäryrket och utrikesförvaltningen där han utnämndes till generalmajor 1865. Bland hans framgångar i den osmanska huvudstaden kan man räkna handelstraktatet mellan Turkiet och den Svensk-norska unionen, samt initiativet till byggandet av ett nytt svenskt legationshus. År 1864 utnämndes han till minister i Köpenhamn efter Henning Hamilton. Han höll där en stram och bestämt avvisande hållning mot alla danska krav på hjälp från Sverige under kriget mellan Danmark och Preussen. Bland hans bedrifter i den danska huvudstaden kan man räkna handels- och sjöfartsdeklarationen med Danmark.^{[källa behövs]} Åren 1865 till 1873 var han minister i Sankt Petersburg.^[7] År 1871 fick han under ministerkrisen erbjudandet från Karl XV om posten som utrikesstatsminister vilket han avböjde.^{[källa behövs]} Han kallades av kung Oscar II 1872 att efterträda Baltzar von Platen som utrikesstatsminister.

Som utrikesexcellens höll han en välvillig inställning till Ryssland och det Tyska riket för att säkerställa att de två länderna hade en positiv inställning till Sverige och Norge. Under Balkankrisen mellan 1877 och 1878 höll de förenade rikenas konung kung Oscar en utrikespolitisk linje som innebar nära neutralitetsanslutning till det Tyska riket. Under våren 1877 försökte kungen försöka få Björnstjerna att arbeta för att få en unioniell neutralitetsförklaring med Tyskland men Björnstjerna motsatte sig dock dessa planer eftersom han ansåg att det skulle förarga Storbritannien, beröva Sverige ekonomiska fördelar och väcka missnöje i de förenade rikena samt Danmark.^{[källa behövs]} Bland hans politiska efterlämningar på Utrikesdepartementet kan man räkna traktatet om Saint Barthelemys avträdande till Frankrike 1877, avtal om ordnandet av post, telegraf och sjöfartsförhållanden, ömsesidigt utlämnande av förbrytare, litterär egendom med mera. Han fick även handlägga känsliga ärenden som Helga de la Brache-affären 1877 samt tvisten mellan de yngre bröderna Demirgian och Karl XV danska arvingar 1878. Inom unionspolitiken drev han stram linje mot norrmännen. Han motsatte sig dock inte avskaffandet av riksståthållareämbetet 1873. Inom riksdagen ernjöt han ett starkt stöd och hävdade kungamaktens prerogativ inom försvars- och grundskatterna mot andra kammarens lantmannaparti.^{[källa behövs]}

Som riksdagsman[redigera | redigera wikitext]

Efter sin tid på UD ägnade han större delen av sin tid åt sitt förstakammarmandat i riksdagen som hade uppehållit sedan 1874 där han arbetade för försvarsreformer samt en svensk unionspolitik mot norrmännen. Han verkade även som särskild utrikespolitisk rådgivare, bland annat åt statsminister Erik Gustaf Boström.^{[källa behövs]} 1876 infördes i Sverige statsministerposten, varpå utrikesstatsministerposten ändrades och Oscar Björnstjerna blev Sveriges första utrikesminister. Dock behöll han för sin tjänstetid statsministersnamn. Han lämnade ministären den 19 april 1880.^[7] Oscar Björnstjerna blev ledamot av första klassen av Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1851.^[9]

Han förblev ogift.

Befordringshistorik[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln eller det här avsnittet är skriven i listformat som ett CV. (2023-10) Wikipedia är ingen databas för CV:n; artikelns främsta komponenter bör vara brödtext, illustrationer och källförteckning.

• 1838 - Underlöjtnant i livregementets dragonkår
• 1845 - Löjtnant
• 1855 - Ryttmästare i armén
• 1858 - Major i armén och ryttmästare i livregementets dragonkår
• 1862 - Överstelöjtnant och avsked från livregementets dragonkår
• 1865 - Överste och senare samma år generalmajors namn, heder och värdighet
• 1871 - Generalmajor^[7]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Svenska utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

• Riddare och kommendör av Kungl. Maj:ts orden med briljanter (Serafimerorden), 1 december 1874.^[10]
• Riddare av Svärdsorden, 28 januari 1862.^[11]
• Kommendör med stora korset av Nordstjärneorden, 27 maj 1871.^[11]
• Kommendör av Nordstjärneorden, 3 juli 1866.^[11]

Utländska utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

• Storkorset av Norska Sankt Olavs orden, senast 1905.^[12]
• Storkorset av Preussiska Röda örns orden, senast 1905.^[12]
• Storkorset av Danska Dannebrogorden, senast 1905.^[12]
• Riddare av storkorset av Italienska Sankt Mauritius- och Lazarusorden, senast 1905.^[12]
• Storkorset av Portugisiska Obefläckade avlelsens orden, senast 1905.^[12]
• Storkorset av Österrikiska Leopoldsorden, senast 1905.^[12]
• Storkorset av Franska Hederslegionen, senast 1905.^[12]
• Första klassen av Osmanska rikets Meschidie-orden, senast 1905.^[12]
• Riddare av Ryska Vita örnens orden, senast 1905.^[12]
• Riddare av första klassen av Ryska Sankt Annas orden, senast 1905.^[12]
• Riddare av andra klassen med krona av Ryska Sankt Stanislausorden, senast 1905.^[12]
• Storkorset av Rumänska Stjärnans orden, senast 1905.^[12]
• Storkorset av Monacos Karl den heliges orden, senast 1905.^[12]
• Kommendör av Luxemburgska Ekkronans orden, senast 1905.^[12]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

• Tvåkammarriksdagen 1867–1970 (Anders Norberg och Andreas Tjerneld, Almqvist & Wiksell International, Stockholm 1988), band 2, s. 263
• Anrep Gabriel, red (1858). Svenska adelns ättar-taflor. Afd. 1, Abrahamsson-Granfelt. Stockholm: Norstedt. Libris 482521 
• Svensk Uppslagsbok

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

• G. Jacobson: Oscar Magnus F Björnstjerna i Svenskt biografiskt lexikon (1924)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

• Björnstjerna, Oscar i Libris

1. När statsministerämbetet inrättades 1876 skulle Björnstjerna egentligen få titeln utrikesminister (formellt minister för utrikes ärendena), men enligt en övergångsbestämmelse fick han behålla titeln utrikesstatsminister till utgången av sin ämbetsperiod.