Kommittén angående bostadssociala minimifordringar

Kommittén angående bostadssociala minimifordringar var den första statliga utredningen om bostadsplanering avseende smålägenheter i Sverige, och innebar början på principen om normering av bostäder.^[1] Kommittén tillsattes av regeringen 1919 som en följd av Bostadskommissionen,^[2] med kommissionens tongivande ledamot och sedermera borgarrådet Yngve Larsson som ordförande. Syftet var att få fram de lägsta krav som skulle ställas på smålägenheter byggda med statliga lån och subventioner.^[3]

Kommittén redovisades 1921 med betänkandet Praktiska och hygieniska bostäder. Betänkandet blev något av en praktisk handbok.^[4] Den rekommenderade sammanlagda lägenhetsytan för en minimal familjelägenhet var 40-45 m².^[3] Eftersom man tvingades räkna med mycket små lägenheter betonade utredningen yteffektivitet, den yttre miljön och samverkan mellan husen, och begränsning av exploateringstal och antal familjer i varje trapphus. Idealet var, i motsats till tidigare hyreskaserner^{[förtydliga]}, trevåningshus med två genomgående lägenheter per våningsplan och stor obebyggd gård, ibland kallade storgårdskvarter. Under 1930-talet återfanns liknande ideal i de funktionalistiska smalhusen.^[4]

Betänkandet kompletterades med ett par utredningar, däribland en om byggnadsplaner för bostadsområden av arkitekten och sedermera stadsträdgårdsmästaren i Stockholm Osvald Almqvist, som bland annat hade ritat Bergslagsbyn vid Domnarvet.^[5] Övriga kommittéledamöter var Gösta Göthlin, Agnes Ingelman och Sigurd Westholm.

Betänkande[redigera | redigera wikitext]

Sakkunnige för utredning av frågan om bostadssociala minimifordringar å med allmänt understöd tillkommande smålägenheter; Yngve Larsson (1921). Praktiska och hygieniska bostäder: betänkande och förslag. Stockholm. Libris 893471. ISBN 9909200619