Bettfysiologi

Bettfysiologi är ett ämnesområde inom tandläkarvetenskapen som omfattar käksystemets anatomi, funktion, fysiologi och patologi. En specialistutbildad tandläkare i ämnet kallas bettfysiolog och behandlar patienter med smärta och störningar i käksystemet. Symtomen kan vara smärta från käkmuskulatur och käkleder, käkledsljud, upphakningar och låsningar med svårigheter att röra käken, huvudvärk eller skadade tänder.

TMD[redigera | redigera wikitext]

Termen TMD, temporomandibular disorders, används ofta som ett samlingsnamn för olika bettfysiologiska symtom, såväl i Sverige som internationellt.

TMD-symtom kan i de flesta fall behandlas framgångsrikt med enkla och säkra behandlingsmetoder som bettskena^[1] och träningsprogram för underkäken^[2]. Ofta får patienten råd som kan minska risken för onödig överbelastning i käksystemet^[3]. TMD-symtom är mycket vanliga^[4] och har ofta ett gott förlopp. Kvinnor är starkt överrepresenterade^[5] jämfört med män, både vad gäller symtom och subjektivt behandlingsbehov^[6].

Orsaken till TMD anses idag multietiologisk och komplex^[7]. Genom rigorös forskning har man funnit ett starkt samband mellan symtom i käksystemet och ett flertal psykosociala dimensioner^[8]. Patientens allmänna mående är alltså en av flera faktorer som tydligt kan påverka upplevelsen av symtomen från käksystemet^[9].

För de patienter som också lider av kroniska regionala eller generella smärtor försämras prognosen för lokala åtgärder i käksystemet avsevärt^[10]. Smärta som varar efter den förväntade läkningstiden benämns ofta centraliserad^[11]. Sådan centraliserad smärta betraktas som en sjukdom i sig, inte ett symtom^[12]. Ofta finns rörelserädsla^[13] och undvikandebeteende med som en komponent, liksom i vissa fall överanvändning av receptfri analgetika. Katastrofiering^[14] med negativa förväntningar riskerar att accentuera symtomen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]