Karl Renner
| Karl Renner | |
.jpg) | |
| Tid i befattningen 20 december 1945–31 december 1950 | |
| Kansler | Leopold Figl |
|---|---|
| Företrädare | Wilhelm Miklas (1938) |
| Efterträdare | Theodor Körner |
| Tid i befattningen 27 april 1945–20 december 1945 | |
| Företrädare | Arthur Seyss-Inquart (1938) |
| Efterträdare | Leopold Figl |
| Tid i befattningen 12 november 1918–7 juli 1920 | |
| Företrädare | Förste innehavaren |
| Efterträdare | Michael Mayr |
| Tid i befattningen 26 juli 1919–22 oktober 1920 | |
| Kansler | Han själv |
| Företrädare | Otto Bauer |
| Efterträdare | Michael Mayr |
| Född | 14 december 1870 Untertannowitz, Mähren, Österrike-Ungern |
| Död | 31 december 1950 (80 år) Wien, Österrike |
| Gravplats | Zentralfriedhof Wien |
| Politiskt parti | Österrikes socialdemokratiska parti |
| Alma mater | Wiens universitet |
| Yrke | Jurist |
| Maka | Luise Renner (g. 1897–1950; hans död) |
Karl Renner, född 14 december 1870 i Untertannowitz i Mähren (idag Dolní Dunajovice, Tjeckien), död 31 december 1950 i Wien, var en österrikisk socialdemokratisk politiker.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Renner blev juris doktor vid Wiens universitet 1896, anställdes därefter vid österrikiska riksrådets bibliotek och verkade även som socialdemokratisk skriftställare. Han var 1907–1918 ledamot av riksrådet och ställdes efter revolutionen i november 1918 och Victor Adlers död därefter i spetsen för den provisoriska regeringen som förbundskansler den 11 november. Hans utrikespolitik gick ut på att försöka få de allierade segrarmakterna att bli mer välvilliga mot Österrike, och i detta syfte verkade han, inte helt utan framgång, som första österrikisk delegat vid de förhandlingar i Paris, som ledde till freden i Saint-Germain 10 september 1919.
I juli 1919 övertog han efter Otto Bauer även utrikesministerposten, ombildade i oktober sin koalitionsministär och ingick efter dennas avgång (juni 1920) som utrikesminister i Michael Mayrs koalitionsministär. Efter val till nationalrådet i oktober samma år avgick Renner jämte övriga socialdemokrater ur denna. Han tillhörde den provisoriska och den konstituerande nationalförsamlingen och blev 1920 ledamot av nationalrådet, i vilket han blev talman 1931, men avgick 1933 i protest mot Engelbert Dollfuss förslag till ny konstitution. Vid den sistnämndes statskupp 1934 fängslades Renner, men frigavs redan samma år.
Under bokbålen runt om i Nazityskland 1933 brände nationalsocialister flera arbeten av Karl Renner, bland annat Marxismus, Krieg und Internationale (1917). Under åren 1938–1945 höll han sig borta från politiken och lämnades därför i fred av nazisterna.
År 1945 fick han i uppdrag från Sovjetunionen att återupprätta den österrikiska civilförvaltningen, och blev i april förbundskansler i en provisorisk regering. Han avgick efter Österrikiska folkpartiets valseger i november, men valdes i december samma år till förbundspresident, en befattning som han innehade intill sin död. Kort före sitt frånfälle hade han mottagit storartade hyllningar på sin 80-årsdag.
Renner förfäktade i sina skrifter (några utgivna under pseudonymerna Rudolf Springer och Synopticus) en i vissa avseenden modifierad marxistisk uppfattning (”ungmarxism”, ”neo-marxism”).
Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]
- Grundlagen und Entwicklungsziele der österreichisch-ungarischen Monarchie (1906)
- Österreichs Erneuerung (1916 ff.)
- Marxismus, Krieg und Internationale (1917; andra upplagan 1918)
- Das Selbstbestimmungsrecht der Nationen (1918)
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Renner, Karl i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1925)
- Svensk Uppslagsbok: Renner
Noter[redigera | redigera wikitext]
| Företrädare: Annekterat av Nazityskland | Österrikes förbundspresident 1945–1950 | Efterträdare: Theodor Körner |
| Företrädare: Annekterat av Nazityskland | Österrikes förbundskansler 1945–1945 | Efterträdare: Leopold Figl |
|