Ilya Prigogine

Ilya Prigogine Nobelpristagare i kemi 1977
Ilya Prigogine (1977)
Född12 januari 1917 (g.s.)[1] ​eller ​25 januari 1917[2]
Moskva[3]
Död28 maj 2003 (86 år)
Bryssel
Medborgare iBelgien[4] och Kejsardömet Ryssland
Utbildad vidUniversité libre de Bruxelles
SysselsättningFilosof, kemist, universitetslärare, fysiker, fackboksförfattare
ArbetsgivareUniversity of Texas at Austin
Université libre de Bruxelles
University of Chicago
Utmärkelser
Rumfordmedaljen (1976)
Nobelpriset i kemi (1977)
Kommendör av Hederslegionen
Se lista i artikeln
Redigera Wikidata

Ilya Prigogine (ryska: Илья Романович Пригожин, Ilja Romanovitj Prigozjin), född 25 januari (12 januari enl. g.s.) 1917 i Moskva, Ryssland, död 28 maj 2003 i Bryssel, Belgien, var en belgisk kemist och fysiker. 1977 tilldelades han Nobelpriset i kemi för sin forskning om icke-jämviktstermodynamik, komplexa system och irreversibilitet, särskilt teorin för dissipativa strukturer, det vill säga öppna termodynamiska system.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Prigogine föddes i en judisk familj.[5][6][7][8][9][10] Hans far, Roman (Ruvim Abramovich) Prigogine, var kemiingenjör utbildad vid Moskvas tekniska universitet(en)[11] och hans mor, Yulia Vikhman, var pianist. Familjen lämnade Ryssland 1921 eftersom de var kritiska till det nya sovjetiska systemet. De flyttade först till Tyskland och sedan till Belgien 1929, där Prigogine fick belgiskt medborgarskap 1949. Hans bror Alexandre Prigogine blev ornitolog.[12]

Prigogine var först gift med den belgiska poeten Hélène Jofé (även känd som författare under namnet Hélène Prigogine) och 1945 fick de sonen Yves. Efter deras skilsmässa gifte han sig 1961 med den polskfödda kemisten Maria Prokopowicz (även känd som Maria Prigogine) och fick 1970 sonen Pascal.[13]

År 2003 var han en av 22 Nobelpristagare som undertecknade American Humanist Associations humanistiska manifest, Humanism and Its Aspirations: Humanist Manifesto III.[14]

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Prigogine studerade kemi vid Fria universitetet i Bryssel, där han 1950 blev professor. År 1959 utsågs han till chef för International Solvay Institute i Bryssel, Belgien. Samma år började han också undervisa vid University of Texas, Austin i USA, där han senare utsågs till Regental Professor och Ashbel Smith-professor i fysik och kemiteknik. Från 1961 till 1966 var han knuten till Enrico Fermi Institute vid University of Chicago och var gästprofessor vid Northwestern University.[15][16] I Austin grundade han 1967 Center for Thermodynamics and Statistical Mechanics, numera Center for Complex Quantum Systems.[17] Samma år återvände han också till Belgien, där han blev chef för Center for Statistical Mechanics and Thermodynamics.

Prigogine erhöll erkännande genom medlemskap i flera vetenskapliga organisationer, och hans arbete belönades med ett flertal utmärkelser och priser. Han mottog även 53 akademiska hederstitlar för sina bidrag inom vetenskapen. År 1955 tilldelades han Francquipriset för exakta vetenskaper. För sin studie i irreversibel termodynamik fick han Rumfordmedaljen 1976 och 1977 Nobelpriset i kemi. År 1989 tilldelades han titeln vicomte i den belgiska adeln av Belgiens kung. Fram till sin död var han ordförande för International Academy of Science, München och var 1997 en av grundarna av International Commission on Distance Education (CODE), en världsomspännande ackrediteringsbyrå.[18][19] Prigogine blev hedersdoktor vid Heriot-Watt University 1985[20] och 1998 tilldelades han ett hedersdoktorat av UNAM i Mexico City.

Vetenskapligt arbete[redigera | redigera wikitext]

Prigogine är mest känd för sin definition av dissipativa strukturer och deras roll i termodynamiska system långt ifrån jämvikt. Sammanfattningsvis upptäckte Prigogine att import och spridning av energi till kemiska system kan leda till framväxten av nya strukturer (därför kallade dissipativa strukturer) på grund av intern självomorganisation.[21] I sin text från 1955 drog han kopplingar mellan dissipativa strukturer och Rayleigh-Bénard-instabiliteten och Turingmekanismen.[22]

Dissipativ strukturteori ledde till banbrytande forskning inom självorganiserande system, liksom filosofiska undersökningar av bildandet av komplexitet i biologiska enheter och strävan efter en kreativ och irreversibel tidsroll i naturvetenskapen.

Tillsammans med professor Robert Herman utvecklade han också grunden för tvåvätskemodellen, en modell för trafik i städer, analog med tvåvätskemodellen i klassisk statistisk mekanik.

Under hans senare år koncentrerade sig hans arbete på indeterminismens grundläggande roll i icke-linjära system på både klassisk nivå och kvantnivå. Prigogine och hans medarbetare föreslog en Liouvillerumutvidgning av kvantmekaniken. Ett Liouvillerum är vektorrummet som bildas av uppsättningen (självadjungerade) linjära operatorer, utrustade med en inre produkt, som verkar på ett Hilbertrum.[23] Det finns en avbildning av varje linjär operator till Liouvillerummet, men inte alla självadjungerade operatorer i Liouvillerummet har en motsvarighet i Hilbertrummet, och i den meningen har Liouvillerummet en rikare struktur än Hilbertrummet.[24] Förslaget syftade till att lösa termodynamikens tidspilproblem och kvantmekanikens mätproblem.[25]

Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser och hedersbetygelser[redigera | redigera wikitext]

[Redigera Wikidata]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Ilya Prigogine, 13 mars 2022.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  2. ^ Archive of Fine Arts, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  3. ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Пригожин Илья Романович”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
  4. ^ läs online, Nobelprize.org .[källa från Wikidata]
  5. ^ Leroy, Francis (13 mars 2003). Francis Leroy. A century of Nobel Prizes recipients: chemistry, physics, and medicine (p. 80). ISBN 9780203014189. https://books.google.com/books?id=3-G3vi5av28C&q=prigogine+anti+semitic&pg=PA80. Läst 12 mars 2012 
  6. ^ ”Vicomte Ilya Prigogine (Obituary, The Telegraph)”. Telegraph. 5 juni 2003. https://www.telegraph.co.uk/news/obituaries/1431987/Vicomte-Ilya-Prigogine.html. Läst 12 mars 2012. 
  7. ^ Ramage, Magnus; Shipp, Karen (29 september 2009). Systems Thinkers. sid. 227. ISBN 9781848825253. https://books.google.com/books?id=_80mmfL-i0MC&q=prigogine+jewish&pg=PA227. Läst 12 mars 2012 
  8. ^ ”Andrew Robinson. Time and notion”. Timeshighereducation.co.uk. 17 juli 1998. http://www.timeshighereducation.co.uk/story.asp?storyCode=108305&sectioncode=26. Läst 12 mars 2012. 
  9. ^ ”Time and Change”. Chaosforum.com. 28 maj 2003. Arkiverad från originalet den 25 april 2012. https://web.archive.org/web/20120425092616/http://www.chaosforum.com/docs/denkers/column7.html. Läst 12 mars 2012. 
  10. ^ ”Biography of Ilya Prigogine”. Pagerankstudio.com. http://pagerankstudio.com/Blog/2010/09/ilya-prigogine-biography-life-and-career-facts-invented/. Läst 12 mars 2012. 
  11. ^ ”Ilya Prigogine – Biographical”. Les Prix Nobel. The Nobel Foundation. 1977. https://www.nobelprize.org/prizes/chemistry/1977/prigogine/biographical/. Läst 23 februari 2024. ”My father, Roman Prigogine, … was a chemical engineer from the Moscow Polytechnic.” 
  12. ^ Louette, Michel (1992). ”Obituary: Alexandre Prigogine (1913–1991)”. Ibis 134: sid. 89–90. doi:10.1111/j.1474-919X.1992.tb07238.x. 
  13. ^ Ilya Prigogine. (2003). Curriculum Vitae of Ilya Prigogine In Is future given. World Scientific.
  14. ^ ”Notable Signers”. Humanism and Its Aspirations. American Humanist Association. Arkiverad från originalet den 5 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121005105825/http://www.americanhumanist.org/Humanism/Humanist_Manifesto_III/Notable_Signers. Läst 4 oktober 2012. 
  15. ^ Todd maj (11 september 2014). Emerging Trends in Continental Philosophy. Routledge. sid. 114. ISBN 978-1317546788 
  16. ^ ”Northwestern Nobels: Northwestern Magazine - Northwestern University”. www.northwestern.edu. https://www.northwestern.edu/magazine/spring2017/feature/stoddart_sidebar/northwestern-nobels.html. Läst 5 januari 2021. 
  17. ^ ”Nobel Prize-winning physical chemist dies in Brussels at age 86”. Utexas.edu. 28 maj 2003. Arkiverad från originalet den 2 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121002174323/http://www.utexas.edu/news/2003/05/28/nr_prigogine/. Läst 19 december 2012. 
  18. ^ ”History – International Academy of Science, Munich”. www.ias-icsd.org. http://www.ias-icsd.org/history.html. Läst 30 mars 2018. 
  19. ^ International Council for Scientific Development. Presidium. ias-icsd.org
  20. ^ ”Heriot-Watt University Edinburgh: Honorary Graduates”. www1.hw.ac.uk. Arkiverad från originalet den 18 april 2016. https://web.archive.org/web/20160418163907/http://www1.hw.ac.uk/graduation/honorary-graduates.htm. Läst 5 april 2016. 
  21. ^ P. T. Macklem (3 april 2008). ”Emergent phenomena and the secrets of life”. Journal of Applied Physiology 104 (6): sid. 1844–1846. doi:10.1152/japplphysiol.00942.2007. PMID 18202170. 
  22. ^ I. Prigogine, Introduction to Thermodynamics of Irreversible Processes, Charles C. Thomas Publisher, Springfield, Illinois, 1955
  23. ^ Gregg Jaeger: Quantum Information: An Overview, Springer, 2007, ISBN 978-0-387-35725-6, Chapter B.3 "Liouville space and open quantum systems", p. 248
  24. ^ T. Sida, K. Saitô, Si Si (eds.): Quantum Information and Complexity: Proceedings of the Meijo Winter School, 6–10 January 2003, World Scientific Publishing, 2004, ISBN 978-981-256-047-6, p. 62
  25. ^ T. Petrosky, I. Prigogine (1997). ”The Liouville Space Extension of Quantum Mechanics”. Adv. Chem. Phys. 99: sid. 1–120. doi:10.1002/9780470141588.ch1. 
  26. ^ ”Minor Planet Center 11964 Prigogine” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=11964. Läst 1 juni 2023. 
  27. ^ läs online, www.rsc.org .[källa från Wikidata]
  28. ^ läs online, royalsociety.org .[källa från Wikidata]
  29. ^ The Nobel Prize in Chemistry 1977, Nobelprize.org (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, läst: 4 februari 2021.[källa från Wikidata]
  30. ^ Table showing prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, april 2019, läs online, läst: 4 februari 2021.[källa från Wikidata]
  31. ^ läs online, cavavub.be .[källa från Wikidata]
  32. ^ läs online, secretariageneral.uva.es .[källa från Wikidata]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ilya_Prigogine&oldid=54464645”