Gornergratbahn
| Del av | list of cultural properties in Zermatt | |
|---|---|---|
| Tillkomst | 1898 | |
| Land | Schweiz | |
| Inom det administrativa området | • Valais • Visp District • Zermatt | |
| Koordinater | 46°1′25″N 7°44′59″E | |
| Ägare | Gornergrat Railway | |
| Invigningsdatum | 1898 | |
| Största lutning | 200 promille | |
| Spårvidd | meterspår | |
| Kulturskyddsstatus | class B Swiss cultural property of regional significance | |
| Ändpunkter | Gornergrat railway station, Zermatt GGB station | |
| Längd | 9,34 kilometer | |
| Officiell webbplats | www.gornergrat.ch | |
| Elsystem | three-phase AC railway electrification | |
| Kuggstångsbanesystem | kuggstångsbanesystem Abt | |
Gornergratbahn i kommunen Zermatt i Schweiz är en kuggstångsbana upp till den 3 135 meter höga bergskammen Gornergrat. Den är efter Jungfraubahn den näst högsta bergbanan i Europa. Från utsiktspunkten vid banans bergstation syns flera markanta berg som Matterhorn och Monte Rosa. Bergkammen är även ett vintersportcentrum.
Historik[redigera | redigera wikitext]
Företaget som tänkte skapa banan fick sin koncession 1892, och 1896 påbörjades bygget. Invigningen ägde rum den 20 augusti 1898.
Gornergratbahn uppfördes som smalspårig järnväg med en spårvidd av 1000 mm. Banan var i början en järnväg med trefasmatning med el och var Schweiz första elektriska järnväg. Växelströmmen kom i början från ett vattenkraftverk, men levereras idag efter frekvensändringar från landets allmänna elnät.[1]
År 1909 byggdes på bergkammen 310 meter järnvägsspår. Fram till 1928 drevs banan bara under sommaren, men därefter används den också under vinterdagar med bra väderförhållanden. År 1939 påbörjades en 770 meter lång gallerikonstruktion i ett område med många laviner. På grund av andra världskriget färdigställdes konstruktionen först 1941. Tåget uppnådde fram till 1947 en hastighet av endast 7 km/h.[2] Då antalet turister ökade, köptes nya lokomotiv som klarade sträckan på mindre än halva tiden.[1]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 23 mars 2012.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Brian Hollingsworth, Arthur Cook (1996). ”Kap. Moderne Lokomotiven, HGe 2/2 Nr. 1–4” (på tyska). Das Handbuch der Lokomotiven. Augsburg: Bechtermünz Verlag. sid. 220–221. ISBN 3-86047-138-4
- ^ Ronald Gohl (1996) (på tyska). Auf steilen Schienen in die Berge. Alle Zahnradbahnen in den Alpen . Mit Wander- und Tourenvorschlägen. Bechtermünz Verlag. sid. 90–101. ISBN 3-86047-303-4
|