Fredrik Ferdinand Carlson
Fredrik Ferdinand Carlson, född 13 juni 1811 i Alsike församling, Stockholms län,[9] död 18 mars 1887 i Hedvig Eleonora församling, Stockholms stad,[10] var en svensk historiker och politiker; professor i historia vid Uppsala universitet 1849–1876, ledamot av Svenska Akademien från 1859, samt ecklesiastikminister 1863–1870 och 1875–1878.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Fredrik Ferdinand Carlson föddes i Alsike socken som son till häradshövdingen Gustaf Carlson och Wendela Christina Borell; på fädernet tillhörde han Barkmanska släkten som ändrade släktnamnet från Barkman till Carlson till minne av att Karl X Gustav var gudfar till släktens förfader Carl Barkman.
Efter studier vid Uppsala universitet blev Carlson fil.kand. 1832 och fil.mag. 1833 samt reste därefter till Berlin där han studerade för Leopold von Ranke och lärde sig modern källkritik. Han utsågs till docent i allmän historia 1835, men efter två år lämnade han universitetet för att ta tjänst vid hovet som lärare åt Oscar I:s söner. Han befann sig ofta på resande fot, och under en vistelse i England stiftade han bekantskap med de liberala strömningen som gjorde sig gällande där. 1844 blev han adjunkt i historia och statistik, och fem år senare blev han Erik Gustaf Geijers efterträdare som professor i historia. 1862 grundade han Historiska föreningen i Uppsala.
1850–51 företrädde han Kungliga Vetenskapsakademien i prästeståndet i riksdagen, och fortsatte så under återstoden av ståndsriksdagen[11]. Vid 1850–1851 års riksdag lade han såsom sakkunnig historieprofessor fram ett förslag om att föra samman den gamla länsrepresentationen med de gamla landstingen, hushållningssällskapen, markegångsdeputerande, prövningskommittéerna och länslasaretten. Tanken anammades av borgarståndet vid den följande riksdagen, och när förslaget bifölls av 1858 års riksdag inrättades Sveriges landsting 1862.[12] I Riksdagen var han ledamot av allmänna bevillningsutskottet, statsutskottet, bankoutskottet, och särskilt utskott. I den egenskapen lade han fram ett kraftigt försvar av representationsreformen, varmed han hamnade på god fot med Louis De Geer d.ä., som utsåg honom till ecklesiastikminister i sin första ministär 1863.
Som statsråd och chef för Ecklesiastikdepartementet verkade Carlson som anhängare av religionsfriheten, bland annat genom att försöka upphäva konventikelplakatet. Han blev som politiker emellertid främst ihågkommen för sina stora reformer av det svenska utbildningsväsendet.
Bland Carlsons bidrag till historievetenskapen hör perioden mellan Karl X Gustav och Karl XII, och han var den förste som satte utvecklingen i Sverige i samband med utvecklingen i övriga Europa. Till hans studier hör även flera statsvetenskapliga analyser över förhållandena under densamma tiden.
Carlson fortfor med sitt politiska värv långt in mot slutet av sitt liv. 2 mars 1887 lät han bära sig till Första kammaren för att rösta emot spannmålstullar, och var då dödssjuk. Sexton dagar senare dog han.
Han var ledamot av Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia (1847), Vetenskapssocieteten i Uppsala (1849, hedersledamot 1875) Vitterhetsakademien (1855, och hedersledamot 1881), Vetenskapsakademien (1858), Musikaliska akademien (1864), Svenska akademien (1859), Fysiografiska sällskapet i Lund (hedersledamot 1878) och Krigsvetenskapsakademien (1884). Han var även ledamot av danska, norska och tyska vetenskapliga samfund.Han var preses i Samfundet Pro Fide et Christianismo 1871-75. 1879 blev han teologie hedersdoktor i Köpenhamn och 1882 serafimerriddare.[13]
Han var gift två gånger. Första hustrun var Beata Charlotta von Post (†1841) och andra Ulrika Christina Wahrolin. Med den senare hustrun fick han sönerna professorn i historia och statsvetenskap och riksdagsmannen Ernst Carlson och justitierådet Gustaf Carlson. Hans barnbarn och deras ättlingar har återupptagit ett gammalt släktnamn och skriver sig Carlson Barkman.
F. F. Carlson ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.[14]
Bibliografi[redigera | redigera wikitext]
- Sveriges historia under konungarne af Pfalziska huset (1-7, 1855-85)
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- artikel i Svenska män och kvinnor, del 2, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1944, s.29f
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d e f g] Fredrik Ferdinand Carlson, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Uppsala domkyrkoförsamling (C) AIac:1 (1860-1864) Bild 281 / sid 276 (AID: v126548.b281.s276, NAD: SE/ULA/11632), husförhörslängd, läs onlineläs online, läst: 28 maj 2019.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Brockhaus Enzyklopädie, Fredrik Ferdinand Carlson.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1880, Riksarkivet, Carlson, Fredrik Ferdinand, f. 1811 i Alsike Uppsala län, Statsråd f.d., läs onlineläs online, läst: 28 maj 2019.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d e f g h i j k] Tvåkammar-riksdagen 1867–1970, vol. 5, 1985, s. 126, Carlson i Stockholm, Fredrik F, läst: 4 januari 2022.[källa från Wikidata]
- ^ Svenskagravar.se, Carlson, Fredrik Ferdinand, läs online, läst: 23 april 2023.[källa från Wikidata]
- ^ Charles Dudley Warner (red.), Library of the World's Best Literature, 1897, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ läst: 20 juli 2020.[källa från Wikidata]
- ^ Uppsala församlings husförhörslängd 1860–1864, s. 276
- ^ Hedvig Eleonora församlings död- och begravningsbok 1885–1889, s. 505
- ^ Förteckning å Högvördiga Ståndets vid innevarande Riksdag närvarande ledamöter, prästeståndets protokoll 23/10 1865
- ^ Karlsson, Mats O., 1943-. - En demokratisk samhällsbyggare under 150 år : landstinget i Uppsala län / Mats O. Karlsson. - 2012. - s. 15 ISBN 9789188928962 (inb)
- ^ Carlsson, Fredrik Ferdinand i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)
- ^ Begravda i Sverige, CD‐ROM, Version 1.00, Sveriges Släktforskarförbund.: Carlson, Fredrik Ferdinand
Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]
- Ludvig Stavenow: Fredrik Ferdinand Carlson i Svenskt biografiskt lexikon (1927)
- Fredrik Ferdinand Carlson i ledamotsregistret hos Svenska Akademien
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
| Företrädare: Johan Thorsander | Inspektor för Göteborgs nation 1851–1863 | Efterträdare: Anders Fredrik Beckman |
| Företrädare: Anders Fredrik Beckman | Uppsala universitets rektor 1860–1861 | Efterträdare: Knut Olivecrona |
| Företrädare: Pehr Erik Bergfalk | Inspektor för Stockholms nation 1861–1863 | Efterträdare: Carl Axel Torén |
| Företrädare: Olof Wingqvist | Inspektor för Södermanlands-Nerikes nation 1861–1863 | Efterträdare: Lars Edvard Walmstedt |
| Företrädare: Carl Johan Thyselius | Sveriges ecklesiastikminister 1863–1870 | Efterträdare: Gunnar Wennerberg |
| Företrädare: Gunnar Wennerberg | Sveriges ecklesiastikminister 1875–1878 | Efterträdare: Carl Gustaf Malmström |
| ||||||||
|