Erich Kempka
| Erich Kempka | |
 Erich Kempka (i förarsätet) kör Adolf Hitler och Benito Mussolini vid en Wehrmachtmanöver i september 1937. | |
| Född | 16 september 1910 Oberhausen, Rhenprovinsen, Preussen, Kejsardömet Tyskland |
|---|---|
| Död | 24 januari 1975 (64 år) Freiberg am Neckar, Baden-Württemberg, Västtyskland |
| Nationalitet | Tysk |
| Yrke/uppdrag | Mekaniker |
| Känd för | Adolf Hitlers förstechaufför 1936–1945 |
Erich Kempka, född den 16 september 1910 i Oberhausen, Rhenprovinsen, Preussen, Kejsardömet Tyskland, död den 24 januari 1975 i Freiberg am Neckar, Baden-Württemberg, Västtyskland, var Adolf Hitlers personlige chaufför från 1936 till 1945. Han uppnådde tjänstegraden SS-Obersturmbannführer.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Kempka utbildade sig till elektromekaniker och arbetade som mekaniker för motortillverkaren DKW. Han anslöt sig till NSDAP och SS den 1 april 1930 och arbetade därefter som chaufför åt Josef Terboven, Gauleiter i partidistriktet Essen.[1] Kempka överfördes i februari 1932 till Hitlers personliga livvaktsstyrka, SS-Begleitkommando, som Hitlers andrechaufför. Tillsammans med bland andra Franz Schädle utgjorde Kempka de åtta ursprungliga medlemmarna av livvaktsstyrkan. Hitlers förstechaufför, Julius Schreck, avled hastigt i maj 1936 och Kempka blev då förstechaufför och tillika chef för Rikskansliets fordonspark.[2]
Kempka ombesörjde tillsammans med Hitlers personlige adjutant Otto Günsche och Hitlers personlige betjänt Heinz Linge brännandet av Hitlers och Eva Brauns lik efter deras gemensamma självmord i Führerbunkern den 30 april 1945. Enligt Kempka var det förutom han själv fem personer som bevittnade eldbegängelsen: Otto Günsche, Heinz Linge, Joseph Goebbels, Martin Bormann och Ludwig Stumpfegger.[3] Kempka deltog i det stora utbrytningsförsöket från rikskansliets underjordiska bunker natten till den 2 maj 1945 och lyckades så småningom nå Berchtesgaden i Bayern. Han arresterades av amerikanska armén den 20 juni 1945 och hölls i fängsligt förvar till den 9 oktober 1947.
Under Nürnbergprocessen kallades Kempka som försvarsvittne för den in absentia åtalade Martin Bormann. Den 3 juli 1946 vittnade Kempka om hur han natten till den 2 maj 1945 hade sett Bormann gå bredvid en stridsvagn, då denna träffades av artillerield i närheten av Weidendammer Brücke. Kempka antog, att Bormann dödades vid explosionen.[4]
Kempka levde senare i München och på andra platser i Västtyskland fram till sin död 1975.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Kempka, Erich (2011). Jag var Hitlers chaufför. Stockholm: Fischer & Co. sid. 13. ISBN 978-91-86597-09-2
- ^ Kempka, sid. 19.
- ^ Kempka, sid. 83.
- ^ Trial of the Major War Criminals before the International Military Tribunal. Nuremberg 14 November 1945 – 1 October 1946, "17", Nuremberg: International Military Tribunal, 1948, s. 446ff.
Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]
- Joachimsthaler, Anton (2000). The Last Days of Hitler: Legend, Evidence and Truth. London: Cassell. ISBN 978-1-4072-2133-5
- Kempka, Erich (2011). Jag var Hitlers chaufför. Stockholm: Fischer & Co. ISBN 978-91-86597-09-2
- Linge, Heinz (2010). Med Hitler till slutet: mitt liv vid Führerns sida. Stockholm: Lindqvist Publishing. ISBN 978-3-596-16048-8
- Trial of the Major War Criminals before the International Military Tribunal. Nuremberg 14 November 1945 – 1 October 1946, "17", Nuremberg: International Military Tribunal, 1948