Carl Schmitt
| Carl Schmitt | |
| Född | 11 juli 1888 Plettenberg, Preussen, Tyskland |
|---|---|
| Död | 7 april 1985 (96 år) Plettenberg, Nordrhein-Westfalen, Västtyskland |
| Skola | Kontinental filosofi ⋅ radikalkonservatism ⋅ realism (IR) |
| Intressen | Politisk filosofi ⋅ jurisprudens ⋅ statsrätt ⋅ politisk teologi ⋅ religionsfilosofi |
| Idéer | Undantagstillstånd, distinktionen mellan vän–fiende, suveränitet |
| Influenser | Platon · Hobbes · Machiavelli · Kant · Burke · Hegel · Cortés · Maistre · Kierkegaard · Weber · Strauss · Guénon |
| Influerat | Benjamin · Arendt · Derrida · Strauss · Benoist · Jünger · Habermas · Jacques Derrida |
Carl Schmitt, född 11 juli 1888 i Plettenberg i provinsen Westfalen i Tyskland, död 7 april 1985 i Plettenberg i Västtyskland, var en tysk rättsfilosof, politisk teoretiker och katolsk filosof, som skrev inflytelserika texter om suveränitet, undantagstillstånd, diktatur och begreppet politik.
Schmitt tillhörde ursprungligen de konservativa revolutionärerna som angrep liberalismen. Samma år som han utnämndes till professor vid universitetet i Berlin, år 1933, trädde han in i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) där han förblev medlem fram till andra världskrigets slut 1945. Schmitts teorier har på senare tid återuppmärksammats av politiska tänkare som Chantal Mouffe och Giorgio Agamben.
Liv och uppväxt[redigera | redigera wikitext]
Carl Schmitt växte upp i en katolsk arbetarfamilj i den huvudsakligen protestantiska staden Plettenberg i Westfalen. Vid universiteten i Berlin, München och Strassburg utbildade han sig till jurist. Han avlade doktorsexamen vid universitet i Strassburg 1910. Till skillnad från många andra högerradikaler tillbringade Schmitt tiden runt första världskriget vid hemmafronten och undervisade främst på universitet. Schmitt fick dock en krigsplacering i München, där han 1919 bevittnade den revolution som slogs ner av frikårerna. Under denna period lärde han känna bland andra sociologen Max Weber. År 1930 sökte sig Schmitt närmare den nationella högern, vilket ledde till en brytning med många av hans tidigare (bland annat judiska) vänner. Under denna tid umgicks han med bland andra Ernst Jünger. År 1933 gick Schmitt med i det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP), ett parti som han bara några år tidigare hade varit kritisk mot.[1]
Kris, undantag och suveränitet[redigera | redigera wikitext]
Det demokratiska samhället var enligt Schmitt inte mycket mer än en fasad, menat att dölja den suveräna makten. Schmitts teori gick ut på att suveräniteten enklast tydliggjordes vid krislägen, då aktörer inom staten agerar utan direkt konstitutionellt stöd genom att hänvisa till ett undantagstillstånd. Enligt denna modell menade Schmitt att "suverän är den som bestämmer över undantaget".[2] Lika mycket som den suveräna utnyttjar undantaget är det den suveräna som definierar själva undantaget kring vilken makten legitimeras. Dessa teorier har återupplivats av bland andra statsvetaren Chantal Mouffe, som applicerar Schmitts teorier om suveränitet på sina analyser om exempelvis kriget mot terrorismen.[3]
Politisk eftermäle[redigera | redigera wikitext]
Carl Schmitt inflytande som filosof har varit betydande inom högerradikala-, nya höger- och nyfascistiskas kretsar. I början av 2000-talet började också ett antal filosofer och statsvetare på vänsterkanten som Wendy Brown, Giorgio Agamben och Chantal Mouffe att hänvisa till Carl Schmitt.
Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]
- Politische Romantik, 1919
- Die Diktatur, Duncker & Humboldt, Berlin 1921
- Politische Theologie. Vier Kapitel zur Lehre von der Souveränität, 1922
- Römischer Katholozismus und politische Form, 1923
- Die geistesgeschichtliche Lage des heutigen Parlamentarismus, 1923
- Legalität und Legitimität, 1932
- Der Begriff des Politischen, Duncker & Humblodt, Berlin 1932, Neuausgabe 1963
- Theorie des Partisanen. Zwischenbemerkung zum Begriff des Politischen, D&H, Berlin 1963
- Politische Theologie II. Die Legende von der Erledigung jeder Politischen Theologie, D&H, Berlin
- Gespräch über die Macht und den Zugang zum Machthaber og Gespräch über den neuen Raum, Berlin 1994, ISBN 3-05-002630-8
Bibliografi på svenska[redigera | redigera wikitext]
- Det politiska som begrepp, Bokförlaget Daidalos, Stockholm, 2010
- Vän eller fiende? En antologi om Carl Schmitts politiska tänkande, Bokförlaget Daidalos, Stockholm, 2012
- Politisk teologi. Fyra kapitel om begreppet suveränitet, Bokförlaget Augusti, Lund, 2023
Källor[redigera | redigera wikitext]
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
 | Wikiquote har citat av eller om Carl Schmitt. |
- Björk, Mårten (2007); Carl Schmitt och världens hemlighet; http://ohnmacht.wordpress.com/2007/07/17/carl-schmitt-och-varldens-hemlighet/
- Lindgren, Lena (1999) "David Dyzenhaus: Legality and Legitimacy. Carl Schmitt, Hans Kelsen and Herman Heller in Weimar", Retfærd nr 85 /nr 2 1999, sid. 85-90
- Lindgren, Lena (2011) "Det politiska som begrepp, Göteborg, Daidalos 2010", Sociologisk Forskning vol. 48, nr 3 2011, sid. 114-116
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|