Adolf Ziegler

Adolf Ziegler
Född16 oktober 1892[1][2][3]
Bremen[4][3], Tyskland
Död18 september 1959[2] (66 år)
Varnhalt[3], Tyskland
Medborgare iTyskland
Utbildad vidAkademie der Bildenden Künste München
SysselsättningMålare[5][2], politiker, universitetslärare
ArbetsgivareAkademie der Bildenden Künste München
Reich chamber of culture[6]
Politiskt parti
Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet
Redigera Wikidata

Adolf Ziegler, född 16 oktober 1892 i Bremen, död 18 september 1959 i Varnhalt, som numera tillhör Baden-Baden, var en tysk målare och nationalsocialistisk myndighetsutövare vad gäller konst. Som president för Reichskammer der bildenden Künste,[7] riksorganisationen för bildkonst åren 1936–1943, svarade han bland annat för den statliga konfiskeringen av modern konst från tyska museer. Han ledde också kampanjarbetet kring vandringsutställningen Entartete Kunst (1937–1941). Som målare gjorde Ziegler sin debut vid 44 års ålder på Große Deutsche Kunstausstellung, den "stora tyska konstutställningen" i München, som han själv var jurymedlem för. Här bidrog han årligen från 1937 fram till 1943 med stilleben, porträtt och framför allt kvinnliga nakenakter med allegoriska övertoner.

Utbildning och verksamhet fram till 1933[redigera | redigera wikitext]

Efter avlagd Mittlere Reife (realskoleexamen i Sverige) 1909, skrev Adolf Ziegler som son till en arkitekt in sig för tre terminers konstutbildning vid en förberedande konstskola i Weimar, där etsaren, porträttören och genremålaren Max Thedy (1858–1924) undervisade. Därefter gick han vidare till Münchens konstakademi, där han antogs som teckningselev till Angelo Jank. Från denna tid kommer oljemålningen Sitzender Akt (1912).[8] Åren 1914–1918 deltog han som soldat i första världskriget, varpå han fortsatte studierna vid akademin i München fram till 1924. Möjligen tog han under denna tid också del av Karl Caspars undervisning där. Från 1924 till 1933 verkade Ziegler som fri konstnär i München. För sin försörjning målade han "medvetet beskedliga porträtt och blomsteruppsättningar" till försäljning i "konservativt borgerliga kretsar".[9] Han lärde känna mecenaten och industrimannen Albert Pietzsch (1874–1957), vars adoptivdotter han äktade 1926. Pietzsch hörde till de tidiga anhängarna av NSDAP. Ziegler, som lär ha rådfrågats av Adolf Hitler i "konstnärliga spörsmål", blev själv medlem av nazistpartiet den 16 februari 1929, [10] men även i den miljön var det svårt att hitta nya kunder. Därför emigrerade Ziegler 1931–32 till Chile med sin fru som kom från Valparaíso, med förhoppningen att han skulle kunna leva på sin bildkonst där. Men utan framgång återvände han 1932 till Tyskland.[11]

Nazitysklands tidevarv[redigera | redigera wikitext]

Akademisk och politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Med nazisternas maktövertagande började en snabb karriär inom konstakademin för målaren som aldrig hade ställt ut. I oktober 1933 kandiderade han till en professur vid Münchens konstakademi och fick denna den 1 november. Tjänsten var inriktad på "målarteknik" med en professors undervisningsuppgifter.[12] 21 april 1934 utnämndes Ziegler till ordinarie professor i "teckning och måleri på traditionell grund" av den bayerske kultusministern Hans Schemm. Enligt konsthistorikern Christian Fuhrmeister (född 1963) var utnämningen enbart en följd av konstpolitik, för i ämnet måleriteknik hade akademin redan fyra professorer.

Utöver detta gjorde han även politisk karriär. 1934 blev han vicepresident i Reichskammer der bildenden Künste, riksorganisationen för konstnärer, och 1935 medlem av riksorganisationen för all kulturverksamhet, Reichskulturkammer. I nazistpartiets riksledning agerade han från åtminstone detta år som sakkunnig i konstfrågor. Samma år tilldelades han även utmärkelsen NSDAP:s partitecken i guld.

Aktioner mot konstnärlig frihet[redigera | redigera wikitext]

I egenskap av vicepresident i riksorganisationen för konstnärer stängde Adolf Ziegler 1936 utställningen Malerei und Plastik in Deutschland 1936 / Måleri och skulptur i Tyskland 1936. Detta var det oberoende konstnärsförbundet Deutscher Künstlerbunds årliga utställning, i arrangemang av Hamburgs konstförening Kunstverein in Hamburg, och var tänkt som bidrag till Olympiska spelen 1936. Stängningen betraktas som en ny fas av nationalsocialisternas förföljelse av modern konst, där en omfattande statlig och systematisk konfiskering av verk också skulle ingå.[13]

Den 1 december 1936 utsågs Ziegler till president för Reichskammer der bildenden Künste. Två av konstakademins ateljéer lät han inreda till en stor Präsidialbüro, ett kontor för sin verksamhet. Ziegler var nu högsta ansvarig för genomförandet av en nationalsocialistisk konstpolitik. Denna innebar "att icke-konformistisk konst blev oacceptabel och att konstnärlig frihet blev ersatt av en anknytning till folk och 'ras'".[14]

I denna ställning var Ziegler även fortsättningsvis ansvarig för undergrävandet, förföljelsen och förtrycket av modern konst. Genom ett dekret utfärdat den 30 juni 1937 fick han i uppdrag att rensa bort all "urartad" konst från tyska museer och gallerier, det vill säga konstverk av expressionistisk art och andra stilriktningar som stred mot en nationalsocialistisk konstuppfattning, liksom verk av judiska och "kulturbolsjevistiska" konstnärer. Under hans ledning beslagtog kommissioner över 20 000 verk, som dels ställdes ut i propagandasyfte, dels förstördes eller såldes utomlands till förmån för nazistregimen (jämför stöldkonst). Till dem som deltog hörde bland andra konterfejaren och skribenten Wolfgang Willrich (1897–1948) och konsthistorikern tillika museichefen och SS-Obersturmführern Klaus Graf von Baudissin (1891–1961), vilka båda också medverkade vid organiseringen av utställningen "Degenererad konst" i Hofgarten med början den 19 juli 1937.[15][16] Baudissin hade redan sommaren 1933 arrangerat en liknande utställning i Stuttgarts Kronprinzenpalais, på temat "konst i sönderfallets tjänst", med bland annat verk av George Grosz och Otto Dix som också återfanns här.[17] Vid öppnandet höll nu Ziegler ett tal där han gick till angrepp mot expressionismen och dess utövare, mot demokratiskt inriktade museichefer öppna för modern konst och mot judarna inom konst och kultur. Han sa bland annat:

” Här omkring oss ser ni ett virrvarr av vansinne, oförskämdhet, oskicklighet och fördärv. Vi blir alla lika skakade och äcklade av det som visas här... Museichefers enträgna behov av att enbart visa upp det sjukliga och urartade har jag velat ge prov på... Tiden räcker inte till, mina Volksgenossen,[18] för att här visa er alla de förbrytelser inom tysk konst som dessa slynglar har tillåtit sig, som föregångare till och på uppdrag av den internationella judendomen.[19] „

Egen verksamhet som målare[redigera | redigera wikitext]

Egna bilder offentliggjorde Adolf Ziegler först från 1937, och det var på utställningar som han själv var medarrangör av. Vid en utställning med samtida tysk konst i Paris tilldelades han ett pris. De bilder han ställde ut där visades även på Biennale di Venezia 1937. Verk av Ziegler fanns också till beskådan på en framträdande plats vid den första Große Deutsche Kunstausstellung, som öppnade med ett radiosänt invigningstal av Hitler den 18 juli 1937, en dag före utställningen Entartete Kunst.

Kännetecknande för Zieglers konst är storskaliga aktmålningar, utförda i akademisk-realistisk stil. Elaka tungor utnämnde honom därför till Reichsschamhaarmaler, "riks-könshår-målare" eller Meister des deutschen Schamhaars, "de tyska könshårens mästare".[20][21] Die vier Elemente / De fyra elementen,[22] den triptyk som visades på alla tre utställningarna, köptes av partiet och hängdes upp i Hitlers representationsbyggnad Führerbau i München. Triptyken förkroppsligade det "typiska för den nationalsocialistiska rasteorins ideal",[23] med sina allegoriska kvinnoakter och porträtt. Zieglers bilder föll särskilt Hitler i smaken. De publicerades även i Alfred Rosenbergs konsttidskrift Die Kunst im Deutschen Reich. De spreds dessutom som konstreproduktioner vida kring och som vykort.[24] Denna verkan är smått häpnadsväckande med tanke på att Adolf Ziegler inte ställde ut mer än 10 bilder allt som allt.[23] Konsthistorikern Fuhrmeister, som forskar vid Zentralinstitut für Kunstgeschichte i München, påpekar att detta breda mottagande av Zieglers verk inte berodde på deras estetiska kvalitet utan på deras ideologiska dimension och på Zieglers makt som konstfunktionär, där propagandans alla medel stod till hans förfogande. Partiets köp till Führerbau hade dessutom en "förädlande verkan".[23]

Onåd[redigera | redigera wikitext]

Adolf Ziegler blev 1943 fängslad av Gestapo och satt i koncentrationslägret Dachau under en månad, från 13 augusti till 15 september, på grund av defaitistiska uttalanden, men släpptes på Hitlers personliga order och tilläts att pensionera sig.[25]

Efter kriget[redigera | redigera wikitext]

Efter kriget denazifierades Adolf Ziegler enbart i egenskap av Mitläufer, en medlöpare. Entartete Kunst-talet från vernissagen 1937 ville han själv bara se "som ett opolitiskt tal inför en konstutställning".[12] För övrigt hade han svårt att hävda sig som målare. Han levde i tysthet i närheten av Baden-Baden de sista åren av sitt liv.[26]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Maike Bruhns: Kunst in der Krise. Hamburger Kunst im„Dritten Reich (München/Hamburg: Dölling und Galitz, 2001)
  • Georg Bussmann (red.): Kunst im 3. Reich. Dokumente der Unterwerfung (Frankfurt am Main: Katalog des Frankfurter Kunstvereins, 1974)
  • Volker Dahm: Künstler als Funktionäre. Das Propagandaministerium und die Reichskulturkammer Ingår i Hans Sarkowicz (red.): Hitlers Künstler. Die Kultur im Dienst des Nationalsozialismus (Frankfurt am Main: Insel Verlag, 2004)
  • Christian Fuhrmeister: Adolf Ziegler (1892–1959) – Ein nationalsozialistischer Künstler und Funktionär Ingår i: Nikolaus Gerhart, Walter Grasskamp, Florian Matzner (red.): 200 Jahre Akademie der Bildenden Künste München. (München: Hirmer Verlag, 2008)
  • Ernst Klee: Personenlexikon zum Dritten Reich. Wer war was vor und nach 1945 (Frankfurt am Main: S. Fischer Verlag, 2004)
  • Reinhard Müller-Mehlis: Die Kunst im Dritten Reich (München: Wilhelm Heyne, 1976)
  • Hans-Werner Schmidt: Die Hamburger Kunsthalle in den Jahren 1933-1945 Ingår i: Sigrun Paas / Hans-Werner Schmidt (red.): Verfolgt und verführt. Kunst unterm Hakenkreuz in Hamburg (Kunsthalle Hamburg Ausstellungskatalog, Marburg: Jonas Verlag, 1983)
  • Klaus-Peter Schuster: Nationalsozialismus und 'Entartete Kunst', die 'Kunststadt' München 1937, femte reviderade upplagan (München: Prestel Verlag, 1998)

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ RKDartists, läs online, läst: 23 augusti 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c] Archive of Fine Arts, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b c] läs online, www.olympedia.org .[källa från Wikidata]
  4. ^ läs online, rkd.nl .[källa från Wikidata]
  5. ^ läs online, vocab.getty.edu .[källa från Wikidata]
  6. ^ Holzman v. Philadelphia Museum of Art, 7 juli 2022, läs onlineläs online, ”By 1937, after the Nazis had consolidated their control of Germany, Adolf Ziegler, the president of the Reich Chamber of Fine Arts, spearheaded the purging of modern art and artists.”.[källa från Wikidata]
  7. ^ Här finns mer att läsa om uppbyggnaden av Reichskammer der bildenden Künste: Künstler in der NS-zeit (treffpunkt-kunst.net) (tyska)
  8. ^ Svartvit reproduktion av oljemålningen Sitzender Akt (1912) av en 20-årig Adolf Ziegler. (artnet.de)
  9. ^ Christian Fuhrmeister (2008).
  10. ^ Ernst Klee (2004), s. 693, nämner felaktigt 1925 som inträdesår.
  11. ^ Källa: Tyska wikipedia.
  12. ^ [a b] Christian Fuhrmeister (2008) s. 90.
  13. ^ Se vidare Maike Bruhns (2001).
  14. ^ Volker Dahm (2004), s 99 f.
  15. ^ Reinhard Müller-Mehlis (1976), s 17–18, 163.
  16. ^ Hans-Werner Schmidt (1983), s 56.
  17. ^ Se de:Klaus Graf von Baudissin.
  18. ^ En nationalsocialistisk term som betydde "folkkamrater" och innefattade dem som tillhörde den tyska folkgemenskapen.
  19. ^ Klaus-Peter Schuster (1998).
  20. ^ Bussmann 1974, s. 396.
  21. ^ Wir nehmen nun keine Rücksicht mehr, Der Spiegel, nr 50, 1987.
  22. ^ Adolf Ziegler: Die vier Elemente / De fyra elementen (1937).
  23. ^ [a b c] Christian Fuhrmeister: Adolf Ziegler (1892–1959) s. 91.
  24. ^ Vykort från Haus der Deutschen Kunst åren 1937–1945, med bland annat bilder av Adolf Ziegler.
  25. ^ Spartacus Educational; Adolf Ziegler
  26. ^ Ernst Klee: Das Kulturlexikon zum Dritten Reich. Wer war was vor und nach 1945. S. Fischer, Frankfurt am Main 2007, ISBN 978-3-10-039326-5

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Adolf_Ziegler&oldid=53040172”